Här i början av oktober har vår församling haft besök från Zimbabwe. Sedan år 2000 har vi en församling, Manama i södra Zimbabwe, som vår vänförsamling. Vartannat år brukar vi träffas, den ena gången kommer några därifrån till Sverige och den andra gången åker några härifrån ner till dem. För två år sedan hade jag förmånen att få vara med på resan till Manama och det berättar jag om i bloggen Zimbabweresan.
Det kan du läsa om här http://zimbabweresan.blogspot.se/.
Denna gång var det fyra personer från Manama som kom till oss. Två som varit i Sverige tidigare och två som inte varit här. På många sätt blir det så omtumlande att mötas. När jag kom till Zimbabwe hade jag hört mycket om landet och vår vänförsamling. Jag hade sett bilder och hört berättelserna och träffat de gäster som varit här tidigare. Jag kände mig ganska förberedd men blev ändå så tagen. Både av landet och av människorna jag mötte. Det får mig att undra hur det är för dem som kommer hit. Våra levnadsvillkor är så olika, våra förutsättningar likaså och ändå... vi är lika i så mycket. Glädjen, sorgen och omsorgen kring familjen är sig lika vart du än kommer.
Att ha en vänförsamling innebär inte ett ekonomiskt åtagande utan det handlar just om vänskap. Vi tänker på varandra, ber för varandra och delar en bit av våra liv en stund av vår vandring.
"Vad är en vänskap, kan den förklaras?"
