Tiden går väldigt fort ibland. Plötsligt har mer än en månad passerat i rasande fart och jag har inte skrivit något här på bloggen. Inte hunnit, inte orkat, inte haft lust. Det mesta av månaden juni gick åt till planerande och genomförande av ett konfirmandläger med 56 konfirmander, 19 unga ledare och 5 vuxna ledare. 4 dygn skulle fyllas med bra och intressant innehåll för både ungdomar och vuxna. Roligt men krävande.
Detta läger blev avslutningen av vårt läsår tillsammans och innehöll både glädje och sorg, lek och allvar. Vi brukar t.ex. arbeta med död och sorg och hoppet om fortsättningen under de här lägerdagarna. För att kunna prata och arbeta kring så svåra saker behöver man ha gott om tid och man måste ha hunnit bygga upp ett förtroende för varandra. Det är svårt att veta vilka egna erfarenheter ungdomarna kommer med, men genom att dela våra egna berättelser och erfarenheter av sorg och förluster kan vi skapa en miljö som fungerar. Att få chans att sitta i smågrupper och samtala, arbeta praktiskt med "Min bild av himlen" och måla sin egen bild på det gemensamma stora korset ger ungdomarna chansen att få upptäcka sig själva och sin tro. I vilka andra sammanhang kan man få göra det? När man sedan får leka av sig allt under kvällsprogrammet och sedan samlas till aftonbön blir dagen verkligen "fulländad". Att på detta få 56 tonåringar att gå och lägga sig och sova för att orka med nästa dag är en historia för sig...Vi arbetade också intensivt med det som skulle bli göras under själva konfirmationsgudstjänsten. Tillsammans skulle konfirmanderna visa en del av det vi jobbat med under vårt konfirmandår. Gestaltning, rollspel, sång och dans formades till en predikan, förbön och kollektvädjan formulerades och när vi kom hem hade vi en hel dag att öva allt i kyrkan. Så var vi lediga ett par dagar över midsommar för att sedan avsluta allt med två fina konfirmationsgudstjänster på söndagen.
Det är verkligen välsignat och givande att få vara med om detta tillsammans med unga människor! Jag hoppas och tror att det är att vandra i Jesu fotspår; att under en tid dela tankar och liv med andra människor och vandra tillsammans en del av vår livsväg. För mig är det en förutsättning för att mitt liv ska vara meningsfullt.
När sedan allt är över känner man sig ganska tom. En hel del praktiskt arbete är kvar med att plocka och ta tillbaka allt material man haft med och det är egentligen ganska skönt. Att jobba praktiskt hjälper en att "landa" igen och under tiden kan man prata om saker som hänt och möten som gjort intryck. Att ha goda kollegor är också välsignat! Tack kära ni för ett gott samarbete!
Och nu...semester!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar