Förundran

 

 

Kan man annat än förundras över våren? Hur kommer det sig att vi varje år blir lika överraskade av ljuset och den skira grönskan? Nog har jag varit med om tillräckligt många årscyklar för att kunna komma ihåg hur det är, men det är som om undret är lika nytt varje gång. Var det verkligen så här det var?

Framför allt är det ljuset! Kvällarna när solen inte verkar vilja försvinna utan ligger kvar en bit ovanför horisonten med sitt varma sken genom den färska, skira grönskan. Den fyller hela min varelse och gör mig på något sätt ny.

 

Jag vet att jag tycker mycket om gult, även om jag hävdar att rött och ultramarin är mina älsklingsfärger. I vårt gula lilla hus har flera av rummen gula tapeter för det får oss att må bra. Här i mitt stilla rum som jag kallar Retreaten har jag gulorange väggar och det är just den färg som solen skickar in genom fönstren på vår- och försommarkvällar. När jag sitter här på kvällar och läser eller låter mig uppslukas av något i datorn och tittar upp en stund överraskar mig ljuset varje gång. Är klockan verkligen 22:30 och det är inte mörkt ännu?! Just ikväll är det dimmigt och grått, men ändå inte mörkt. Förunderligt!

Härom kvällen hade jag svårt att sova och vid 2-tiden gav jag upp och satte mig en stund i Retreaten med datorn i knät för att se ett tv-program jag missat. När jag gick genom huset behövde jag inte tända några lampor för då var det redan gryning, och när jag tog mig tillbaka till min säng en timme senare var himlen alldeles ljus och solen var på väg upp.

 

I år känner jag också att förundran över de många nyanser av grönt som naturen bjuder på just nu är större än jag kan minnas att den någonsin varit. Tänk att grönt inte bara är grönt utan finns i hur många varianter som helst! Senare i sommar kommer det att vara mest bara - just grönt, men nu har alla buskar och träd sin egen gröna färg. När så blommorna fullständigt spränger sig upp genom det gröna blir jag helt förstummad. Ögonen och själen kan inte få nog!

Det fyller mig med samma varma känsla som när jag träffar mitt barnbarn som är dryga året gammal. Varje gång vi ses har hon lärt sig något nytt och jag försöker minnas om det var på samma sätt när hennes pappa och hans syskon var små. Hade jag samma förundran över deras framsteg då som jag har över hennes nu? Är det på samma sätt med de minnena som det är med minnet av våren när en lång vinter kommit mellan då och nu? Men varför bry sig om det egentligen? Nu gäller det att bara njuta!  Ta emot ljus, färger, blommor och barn i tacksamhet och låta allt fylla hela mig och ge kraft och styrka.

Måne och sol,

vatten och vind

och blommor och barn

skapade Gud.

Himmel och jord,

allting är hans.

Herren vår Gud vill vi tacka!

B.G. Hallqvist

Sv.ps. 21