Jag blir också lite melankolisk när våren kommer. Tänker mycket och grubblar över saker som jag behöver brottas en del med. Sjukdom, vänskap, framtid, när?, förhållningssätt, gemenskap, ensamhet, delande, varför inte?, svek, tro, sorg, orka... Uppslagen är många när tankarna börjar irra runt i hjärnans vindlingar. Jag tycker att jag tidigare alltid kunnat sortera ut det väsentliga i tillvaron och sedan struntat i det jag inte kunnat påverka. Nu är det inte riktigt så längre. Saker har hänt som på ett nytt sätt rubbat min tillit och självkänsla och fått min värld att gunga. Hur gör man då? Hur förhålla sig när mitt trygga jag inte längre finns lika nära? Att samtala med någon man litar på och få sätta ord på känslorna, hjälp att sortera och bena ut är en välsignelse. När man inte känner igen sig själv behövs en tid av stopp och eftertanke. Att formulera sina känslor och upplevelser i ord blir verkligen en hjälp. När jag ska beskriva hur jag tänker, känner och tycker upptäcker jag plötsligt hur jag tänker, känner och tycker. Ofta kan jag själv då se och förstå vad jag behöver göra för att bygga upp mig själv igen. Det dummaste man kan göra är att inget visa eller berätta när man inte mår bra. Kanske har jag lärt mig det nu.
Ser nu fram emot en härlig maj där både naturen och jag själv väcks till liv och får blomma ut och växa ytterligare en stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar