Vänskap

En sommar gick och först i oktober lämnade den oss på riktigt. Helt fantastiskt har det varit att få uppleva en sommar med "lagom" väder, vila och rekreation inför hösten. Så stannade värmen kvar och varje dag har fyllt oss med förundran över ännu en dag med värme och solsken. Kan inte minnas att jag någonsin varit med om detta. Bara att tacka och ta emot!

Här i början av oktober har vår församling haft besök från Zimbabwe. Sedan år 2000 har vi en församling, Manama i södra Zimbabwe, som vår vänförsamling. Vartannat år brukar vi träffas, den ena gången kommer några därifrån till Sverige och den andra gången åker några härifrån ner till dem.
För två år sedan hade jag förmånen att få vara med på resan till Manama och det berättar jag om i bloggen Zimbabweresan.
Det kan du läsa om här http://zimbabweresan.blogspot.se/.


Denna gång var det fyra personer från Manama som kom till oss. Två som varit i Sverige tidigare och två som inte varit här. På många sätt blir det så omtumlande att mötas. När jag kom till Zimbabwe hade jag hört mycket om landet och vår vänförsamling. Jag hade sett bilder och hört berättelserna och träffat de gäster som varit här tidigare. Jag kände mig ganska förberedd men blev ändå så tagen. Både av landet och av människorna jag mötte. Det får mig att undra hur det är för dem som kommer hit. Våra levnadsvillkor är så olika, våra förutsättningar likaså och ändå... vi är lika i så mycket. Glädjen,  sorgen och omsorgen kring familjen är sig lika vart du än kommer.
Att ha en vänförsamling innebär inte ett ekonomiskt åtagande utan det handlar just om vänskap. Vi tänker på varandra, ber för varandra och delar en bit av våra liv en stund av vår vandring.

"Vad är en vänskap, kan den förklaras?"

I Jesu fotspår

Tiden går väldigt fort ibland. Plötsligt har mer än en månad passerat i rasande fart och jag har inte skrivit något här på bloggen. Inte hunnit, inte orkat, inte haft lust. Det mesta av månaden juni gick åt till planerande och genomförande av ett konfirmandläger med 56 konfirmander, 19 unga ledare och 5 vuxna ledare. 4 dygn skulle fyllas med bra och intressant innehåll för både ungdomar och vuxna. Roligt men krävande.


Detta läger blev avslutningen av vårt läsår tillsammans och innehöll både glädje och sorg, lek och allvar. Vi brukar t.ex. arbeta med död och sorg och hoppet om fortsättningen under de här lägerdagarna. För att kunna prata och arbeta kring så svåra saker behöver man ha gott om tid och man måste ha hunnit bygga upp ett förtroende för varandra. Det är svårt att veta vilka egna erfarenheter ungdomarna kommer med, men genom att dela våra egna berättelser och erfarenheter av sorg och förluster kan vi skapa en miljö som fungerar. Att få chans att sitta i smågrupper och samtala, arbeta praktiskt med "Min bild av himlen" och måla sin egen bild på det gemensamma stora korset ger ungdomarna chansen att få upptäcka sig själva och sin tro. I vilka andra sammanhang kan man få göra det? När man sedan får leka av sig allt under kvällsprogrammet och sedan samlas till aftonbön blir dagen verkligen "fulländad". Att på detta få 56 tonåringar att gå och lägga sig och sova för att orka med nästa dag är en historia för sig...



Vi arbetade också intensivt med det som skulle bli göras under själva konfirmationsgudstjänsten.  Tillsammans skulle konfirmanderna visa en del av det vi jobbat med under vårt konfirmandår. Gestaltning, rollspel, sång och dans formades till en predikan, förbön och kollektvädjan formulerades och när vi kom hem hade vi en hel dag att öva allt i kyrkan. Så var vi lediga ett par dagar över midsommar för att sedan avsluta allt med två fina konfirmationsgudstjänster på söndagen.

Det är verkligen välsignat och givande att få vara med om detta tillsammans med unga människor! Jag hoppas och tror att det är att vandra i Jesu fotspår; att under en tid dela tankar och liv med andra människor och vandra tillsammans en del av vår livsväg. För mig är det en förutsättning för att mitt liv ska vara meningsfullt.

När sedan allt är över känner man sig ganska tom. En hel del praktiskt arbete är kvar med att plocka och ta tillbaka allt material man haft med och det är egentligen ganska skönt. Att jobba praktiskt hjälper en att "landa" igen och under tiden kan man prata om saker som hänt och möten som gjort intryck. Att ha goda kollegor är också välsignat! Tack kära ni för ett gott samarbete!

Och nu...semester!

 

 

Avstängd

När tankar far runt och huvudet är fullt blir det svårt att sova. Det senaste året har det varit så för mig. Just när jag är som tröttast och bara vill sjunka in i vila och mörker kommer tankarna. Hur kommer det sig att de vaknar när jag vill sova? Frågor som söker svar, ord som vill bli sagda och tankar som vill bli välformulerade meningar för att ge själsro. De växer och växer medan jag borstar mina tänder och tvättar mitt ansikte. På något sätt blir själva kvällsritualen, då jag borde tvätta av mig och lämna dagens bekymmer och komma till ro, i stället som att gå in i ett nytt arbete - nattens tankemalande. 

 

 

 

Varför finns det ingen avstängningsknapp för tankar? Det är som med en del nya apparater vi har i vårt hem; TV:n, någon radio, en lampa här i Retreaten, de går inte att helt stänga av. Strömen bryts inte helt utan en liten, röd lampa lyser och visar att det är elektrisk spänning kvar. Så är det med min hjärna. Ibland är det inte bara en liten lampa som fortfarande lyser inne i mitt huvud utan det är som en stark strålkastare. Med apparaterna i hemmet kan man ändå lösa problemet med att dra ur sladden eller ha en särskild sladd med en dosa med egen avstängningsknapp kopplad till den apparat man vill göra strömlös. Var finns den sladdosan som man kan koppla till min hjärna?! Något för näste nobelpris-kandidat?

 

 

Något som däremot gör mig lugn ock hjälper mig att inte tänka alls är är när jag och maken ger oss ut i våra kajaker. En stilla paddeltur i vår lilla å, där träden hänger ner mot vattnet och ger oss möjlighet att paddla som genom en grön tunnel på vissa ställen, fyller oss med förundran. På andra ställen har jorden spolats bort och trädens rötter ligger blottade och man känner nästan som om man stilla flöt genom mangroveträsk. Så glider man förbi bävrarnas bo och högt ovanför jublar fåglarna mot solen.

 

Men det allra bästa är att få komma ut på havet. Med öppna horisonter, där stora klippblock och öar här och där i vattnet är det enda som hejdar blicken korta ögonblick. För övrigt kan ögonen bara ta in ljuset och de dova färgerna när himmel och hav möts. Något händer i mig där; det blir alldeles tyst inombords. Ett lugn fyller mig och jag vilar helt och fullt. Där finns min avstängningsknapp och den inre vilan gör mig gott. Ibland får vi sällskap av sjöfåglar en stund eller av havsörnen som svävar högt över våra huvuden. Inte går det att grubbla då! Där och då kan man bara vara och det ger läkedom och kraft. Fylls av tacksamhet över att ha den möjligheten!

 

Förundran

 

 

Kan man annat än förundras över våren? Hur kommer det sig att vi varje år blir lika överraskade av ljuset och den skira grönskan? Nog har jag varit med om tillräckligt många årscyklar för att kunna komma ihåg hur det är, men det är som om undret är lika nytt varje gång. Var det verkligen så här det var?

Framför allt är det ljuset! Kvällarna när solen inte verkar vilja försvinna utan ligger kvar en bit ovanför horisonten med sitt varma sken genom den färska, skira grönskan. Den fyller hela min varelse och gör mig på något sätt ny.

 

Jag vet att jag tycker mycket om gult, även om jag hävdar att rött och ultramarin är mina älsklingsfärger. I vårt gula lilla hus har flera av rummen gula tapeter för det får oss att må bra. Här i mitt stilla rum som jag kallar Retreaten har jag gulorange väggar och det är just den färg som solen skickar in genom fönstren på vår- och försommarkvällar. När jag sitter här på kvällar och läser eller låter mig uppslukas av något i datorn och tittar upp en stund överraskar mig ljuset varje gång. Är klockan verkligen 22:30 och det är inte mörkt ännu?! Just ikväll är det dimmigt och grått, men ändå inte mörkt. Förunderligt!

Härom kvällen hade jag svårt att sova och vid 2-tiden gav jag upp och satte mig en stund i Retreaten med datorn i knät för att se ett tv-program jag missat. När jag gick genom huset behövde jag inte tända några lampor för då var det redan gryning, och när jag tog mig tillbaka till min säng en timme senare var himlen alldeles ljus och solen var på väg upp.

 

I år känner jag också att förundran över de många nyanser av grönt som naturen bjuder på just nu är större än jag kan minnas att den någonsin varit. Tänk att grönt inte bara är grönt utan finns i hur många varianter som helst! Senare i sommar kommer det att vara mest bara - just grönt, men nu har alla buskar och träd sin egen gröna färg. När så blommorna fullständigt spränger sig upp genom det gröna blir jag helt förstummad. Ögonen och själen kan inte få nog!

Det fyller mig med samma varma känsla som när jag träffar mitt barnbarn som är dryga året gammal. Varje gång vi ses har hon lärt sig något nytt och jag försöker minnas om det var på samma sätt när hennes pappa och hans syskon var små. Hade jag samma förundran över deras framsteg då som jag har över hennes nu? Är det på samma sätt med de minnena som det är med minnet av våren när en lång vinter kommit mellan då och nu? Men varför bry sig om det egentligen? Nu gäller det att bara njuta!  Ta emot ljus, färger, blommor och barn i tacksamhet och låta allt fylla hela mig och ge kraft och styrka.

Måne och sol,

vatten och vind

och blommor och barn

skapade Gud.

Himmel och jord,

allting är hans.

Herren vår Gud vill vi tacka!

B.G. Hallqvist

Sv.ps. 21

Vårkänslor

 

 

Plötsligt är våren här på riktigt. Livet vann! Vädret växlar hela tiden mellan sol, värme, regn, blåst, kyla, mera blåst och så en stunds sol igen. Mitt huvud hinner inte med i de snabba växlingarna utan protesterar med värk, lite yrsel och illamående. Jag kan bli helt däckad en dag bara av väderomslag och det är inte kul. Kan det inte få vara bara härligt med vår!?




Jag blir också lite melankolisk när våren kommer. Tänker mycket och grubblar över saker som jag behöver brottas en del med. Sjukdom, vänskap, framtid, när?, förhållningssätt, gemenskap, ensamhet, delande, varför inte?, svek, tro, sorg, orka... Uppslagen är många när tankarna börjar irra runt i hjärnans vindlingar. Jag tycker att jag tidigare alltid kunnat sortera ut det väsentliga i tillvaron och sedan struntat i det jag inte kunnat påverka. Nu är det inte riktigt så längre. Saker har hänt som på ett nytt sätt rubbat min tillit och självkänsla och fått min värld att gunga. Hur gör man då? Hur förhålla sig när mitt trygga jag inte längre finns lika nära?




Att samtala med någon man litar på och få sätta ord på känslorna, hjälp att sortera och bena ut är en välsignelse. När man inte känner igen sig själv behövs en tid av stopp och eftertanke. Att formulera sina känslor och upplevelser i ord blir verkligen en hjälp. När jag ska beskriva hur jag tänker, känner och tycker upptäcker jag plötsligt hur jag tänker, känner och tycker. Ofta kan jag själv då se och förstå vad jag behöver göra för att bygga upp mig själv igen. Det dummaste man kan göra är att inget visa eller berätta när man inte mår bra. Kanske har jag lärt mig det nu.

Ser nu fram emot en härlig maj där både naturen och jag själv väcks till liv och får blomma ut och växa ytterligare en stund.

Mötesplatser

 När man kör bil på mindre vägar händer ibland att vägen är för smal för att man ska kunna passera en annan bil utan att sakta farten och se på varandra för att se till att den andre kan köra vidare utan att skadas. Ibland finns speciella ställen utmärkta med ett trafikmärke där vägen gjorts bredare så att den ene kan stanna och släppa fram den andre riskfritt. "Mötesplats" heter märket. Sådana trafikmärken skulle jag vilja sätta upp då och då i människors liv. Vi behöver mötesplatser där vi saktar ner farten, tittar varandra i ögonen och kollar att den andre är ok och kan släppas vidare till nästa mötesplats på sin livsvandring.

Jag har själv förmånen att vara med i flera sammanhang där vi möts och samtalar och delar våra liv en stund. Utbyter tankar och idéer, diskuterar och delar och ser en bit av våra egna och varandras vägar. Jag har skrivit om det tidigare här på bloggen. Denna vecka har jag haft två kvällar med sådana möten.

I tisdags var den träff med en grupp vuxna som samtalar kring Frälsarkransen

 

http://www.youtube.com/watch?v=Ap0uqMezjEY&feature=player_embedded

 

Vi pratade denna gång om Hemlighetspärlorna och bön. Samtalet rörde sig kring högt och lågt, vitt och brett. Vi delade gamla och nya tankar och fick alla med oss något nytt hem den kvällen.

 

 

 På torsdagkvällen var det ungdomskväll och vi hade inget speciellt planerat. Väldigt snabbt kom diskussionen igång kring alla möjliga ämnen; politik, rasbiologi, abort, musik, är vi bortskämda?, vem är "svensk"?, alkohol, droger... och mycket mer. Många var engagerade i argumentationen och några valde att aktivt lyssna. Spännande tankar delades och nya tankar väcktes och alla växte en bit ytterligare, precis som tulpanerna i min trädgård. Envist sticker de upp ur snön, för nu är det dags. Det finns en sådan oerhörd kraft att lite kyla och snö inte kan hejda växandet.

Min önskan är att vi, oavsett ålder, aldrig ska sluta vara nyfikna och därmed sluta växa. Att de "kläder" vi har ska vara töjbara och växa tillsammans med oss och att vi alltid ska ha möjlighet att hitta mötesplatser där vi får stanna till en stund på vår livsvandring. Då blir våra "kläder" inte trånga och färglösa utan sprakande och vackra och aldrig riktigt färdiga, "...och det är som det ska."

Vårspaning

 

 

Efter intensiva veckor på jobbet har jag haft några lediga dagar. Härligt att få hämta kraft igen. Lagom till ledigheten kom solen, men ingen direkt värme. Trots det relativt kyliga vädret ser man hur snötäcket krymper. Det har varit en osedvanligt lång vinter och snön ligger fortfarande nästan en halvmeterdjup på många ställen, men den kalla nordanvinden har lugnat sig och man kan njuta av att vara ute och suga i sig energin från solens strålar. Så mycket som vi längtat efter våren denna gång kan man inte annat än jubla och förundras över de vårtecken som dyker upp. I en dikesren hittade vi igår årets första små tussilago. Tänk att en lite blomma kan fylla en med så mycket glädje och hopp!

 

 

 

 

 

 

Isarna är fortfarande tjocka och underbara att vandra på. Att få gå runt mellan öar och uddar som vi älskar att paddla mellan på sommaren ger verkligen perspektiv på livet i Norden. "Förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå...". För att göra en sådan utflykt är det två saker man inte får glömma att ta med sig: isdubbar och kaffetermos!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

För många år sedan hade vi i vår ungdomsgrupp en flicka från södra Tyskland som var i Sverige ett år. Hon och hennes familj hade besökt Sverige många gånger, och när de kom hit en vår undrade de mycket varför alla svenskar ställde sig med ansiktet upp mot himlen så fort de kom utomhus. Efter en vinter här sa hon: "Nu förstår jag!"

                                                           Välkommen tillbaka kära sol! 

 

 

Påsk

Stilla veckan och påsken har passerat i en rasande fart. För oss som arbetar i kyrkan är "stilla veckan" allt annat än stilla, men väldigt mycket fylld av aktiviteter. För min egen del har det handlat om att bl.a. ha påskvandringar för att berätta om påskbudkapet för "barn" i alla åldrar. Jag och mina kollegor brukar berätta om Jesu sista vecka i livet, hans död och uppståndelse för barn, ungdomar och vuxna på lite olika sätt. För att ge en insikt och en upplevelse brukar vi göra en vandring tillsammans inne i våra kyrkor. Vi stannar vid olika stationer där berättelse och sång eller musik får hjälpa berättelsen vidare. Tillsammans är vi lärjungarna som upplever tillsammans. Så fantastiskt att få dela den viktigaste veckan i kyrkans år med barn, unga och vuxna och visa varför vi firar påsk!

Man får också lära sig en del av barnen... En ung man på 5 år gav oss en ny insikt när vi sa att vi skulle berätta om Jesus: "Vi var på Teneriffa och där har Jesus sitt kontor!" Spännande! Visst blir man nyfiken och vill gärna besöka det kontoret?
En dam på 4 år sjöng högt och glatt med i alla sånger, men på sitt alldeles egna språk. Fantastiskt och underbart!

Den 12:e och sista vandringen denna gång var tillsammans med våra arbetskamrater på skärtorsdagens morgon. Speciellt att få dela och vandra med kollegor som många av dem själva arbetar med denna berättelse så intensivt, men inte på detta konkreta sätt.

Vad är betyder påsken för oss egentligen? Några dagars extra ledighet när längtan efter våren är som starkast? Tid att hinna umgås med släkt och vänner? Dagar för eftertanke och funderingar kring livets mening? För mig är det allt detta i en förunderlig och salig blandning. En tid att umgås, men också en tid för eftertanke. Jag har fått vara med om påskens helt olika gudstjänter och leva med i händelserna som är grunden för min tro och mitt liv, men jag har också fått träffa min son och hans familj med vårt underbara barnbarn. Också det en grund för meningen med mitt liv. Känner mig välsignad och tacksam på flera nivåer.

Styrketräning

 

Som så många andra finns jag då och då på Facebook. Kollar av vad människor jag känner, mer eller mindre, har för sig. Där finns både de kluriga, som delar med sig av underfundigheter de hittat på eller hittat hos någon annan, men också de som bara berättar enkelt vad de har för sig. Delar en liten pusselbit av det som är deras verklighet just nu. Det blir verkligen en blandad kompott av både godbitar och utfyllnad, men också en hel del "mellanrum" som min bror kallade själva krämen i fruktkräm när han var liten. En bild av livet helt enkelt. Livet är som fruktkräm - består mest av "mellanrum", men rätt var det är dyker det upp en äppelbit eller ett torkat plommon. Har man riktigt tur så har man fått en aprikosbit på sin tallrik!

Jag har också Dagens bibelvers i mitt Facebookflöde. Ibland kommer där också en aprikos. På något sätt tyckte jag att dagens vers var en sådan:

dagens bibelvers

Hebreerbrevet 12:12-14
Styrk därför kraftlösa händer och svaga knän. Gör stigarna raka för era fötter, så att den fot som haltar inte går ur led utan i stället blir botad. Sträva efter frid med alla och efter helgelse. Ty utan helgelse kommer ingen att se Herren.

 

Det här kändes som en uppmaning att styrketräna

För mig är det att läsa mycket. Ta del av andras tankar och klokskap.

 

Jag har också antagit en utmaning; att läsa hela bibeln på ett år. Varje dag får man tre olika delar av bibeln att läsa, ett kapitel från början av bibeln, ett eller ett par från mittendelen av bibeln, båda alltså från Gamla testamentet, och ett eller ett par kapitel från Nya testamentet. Vi började vid kyrkoårets början, den 1:a advent, och har alltså hunnit 1/3 vid det här laget. För mig, som kallat mig kristen sedan jag var 15 år, har det aldrig blivit av att läsa allt i denna samling böcker. (Ärligt talat skulle jag nog inte tagit mig igenom Moseböckerna utan denna utmaning.) Jag är glad att jag hängt med så här långt och hoppas att jag orkar hålla ut hela året. Då tror jag att jag har blivit lite klokare och har fått med mig mer "muskler" att använda.

 

För mig är detta att styrketräna; att göra det jag egentligen inte vill eller orkar för att växa och bli starkare.

 

Ett annat sätt att styrketräna är att träffa andra och prata om viktiga saker. Jag har förmånen att i mitt arbete få göra det. Både vuxna och ungdomar möter jag i olika sammanhang i samtal. Det får mig verkligen att växa. När jag hör andras tankar om livet måste jag ofta tänka om och tänka till. "Ja, så kan man ju också tänka!" Inte minst i mötet med ungdomar får jag till mig så mycket klokhet. Det får mig att fortsätta växa och lära. Ber och hoppas att jag får fortsätta med det hela livet!

Zimbabweresan

I augusti 2011 hade jag förmånen att få följa med på en resa till Zimbabwe. Församlingen där jag arbetar har en vänförsamling i södra Zimbabwe och vi brukar hälsa på varandra.
Under min resa skrev jag en dagbok och här är den i bloggform.

http://zimbabweresan.blogspot.se/

Att fortsätta växa

Jag är församlingspedagog i Svenska kyrkan och arbetar bl.a. med unga ledare i konfirmandarbetet. I helgen har jag och min kollega M varit på vår Stiftsgård i det vackra Hälsingland för den tredje och avslutande kursen i stiftets ledarutbildning för unga ledare. Vi var tillsammans med 12 av våra egna ungdomar och ytterligare ca 30 ungdomar från olika delar av vårt stift.
 

Att få vara tillsammans med dessa ungdomar och höra deras kloka tankar är välsignat och gör att man fortsätter växa och lära sig hela tiden. När jag var tonåring var jag naturligtvis också full av idéer och tankar, men det var inte så gott om tillfällen att få dela dem med vuxna. I min tonårsvärld stod vuxna för all klokskap och vi unga skulle lära av dem. Tänk så mycket de missade!

Jag är så tacksam att jag har förmånen att ha ett arbete som ger mig möjlighet att få lära mig om livet av unga människor. Visst har jag lärt mig mycket under min egen resa genom livet, men min övertygelse är att jag skulle stagnerat i mina åsikter om jag inte fortsatt att lyssna på ungdomar. Deras tonårsvärld är ju så helt annorlunda än både min tonårsvärld och min vuxenvärld. Att "tänka utanför boxen" behöver man få hjälp med, både som ungdom och som gammal.
Lyssna på varandra så växer ni tillsammans!

Retreaten

I vårt gula hus utanför vår stad bor numer inga barn. Ett ledigt rum har blivit mitt eget läs-lyssna-på-musik-och-bara-ta-det-lugnt-rum. Två stora fåtöljer, min dator, högtalare, ett bord med mina böcker och där har jag min retreat. Rummet har t.o.m. fått namnet "Retreaten". Fåtöljerna kan  göas om till bäddar och i hörnet står barnens gamla spjälsäng, ifall vi skulle få besök. Det händer inte så ofta så för mig är verkligen detta rum min reträttplats.

Mer och mer har jag märkt att det är viktigt för mig att kunna strunta i TV-soffan och i stället landa mig själv efter arbetet med att dra mig tillbaka. Har återupptäckt läsandet av böcker och hittar också mer och mer tips på intressanta saker att ta del av här ute i cyberrymden.
Blandade tankar hinner också dyka upp ibland. Kanske någon blir intresserad att ta del av dem då och då.